Kan inte riktigt sätta finger när allt exakt började. Men första gången jag satt på soc tillsammans med min mamma var på lågstadiet, årskurs 2.
Då hade lärarna och rektorn gjort första anmälan.

Som liten var jag positiv, glad liten sprallig tjej. Omtyckt av de flesta , förutom mina föräldrar ?...

I alla fall ....

De började med att jag var ganska kräsen i mat. Hade svårt att äta mat. Och mat jag verkligen inte tyckte om var på gränsen till omöjlig för mig att äta. Men min mamma var tjurig och envis. Tvingade mig att äta. Åt jag inte kunde jag få sitta i timmar vid köksbordet tills hon "äntligen" tog bort min tallrik och skicka iväg mig till mitt rum.
Där fick jag vara tills de var läggdags.

Dagen efter vid middagsbordet kom samma tallrik tillbaka, med samma mat från gårdagen. Timmarna gick, hungrig var jag. Men omöjligt att äta...

Hej.
En tjej på 23 år. Gift med världens finaste, en dotter på snart 5 månader, en ny liten påväg.

Min dröm har alltid vart att skriva en självbiografi. Börjat med skrivandet ett antal ggr, men har alltid slutat med sönderrivna blad.. Tänkt att jag tar de sen.
Inom mig finns de väl kanske nån slags rädsla om att bli dömd av mitt tidigare liv, eller mitt sätt att skriva.

Jag kommer att vara anonym i min blogg.
Kanske detta blir den slags terapi jag aldrig fick?
Kanske kan jag hjälpa andra, bara genom att lyssna eller ge ett gott ord på vägen ?